| Namn |
Per Hansson Söderberg |
| Födelse |
21 Dec 1724 |
Söderbärke, Kopparbergs län [1, 2] |
| Kön |
Man |
| Mantalsskrivning |
21 Dec 1724 |
Tolvsbo, Söderbärke, Kopparbergs län [1, 3] |
- Rötterna i Bergslagen (Tolvsbo, Söderbärke, 1724 – ca 1750)
Den här sagan börjar i hjärtat av den svenska bergslagen. Den 24 april 1724 föddes en liten pojke på Tolvsbo gård i Söderbärke socken, i södra Dalarna. Han döptes till Pehr. Han föddes rakt in i järnets värld; hans far, Hans Larsson, var masmästare – en högt aktad och ansvarsfull position vid hyttan, där han styrde över smältningen av malmen. Pehrs mor, Kerstin Jacobsdotter, skötte det stora hushållet på gården.
Att växa upp i Tolvsbo innebar att Pehr ständigt hade doften av träkol och ljudet av forsen och vattenhjulen i sin närhet. Som son till en masmästare fanns det nog en förväntan på att han skulle stanna i bruksmiljön, men Pehr drogs inte till hyttan som sin far. Han fascinerades istället av smedjan. Han ville forma järnet, inte bara smälta det. När han blev äldre lämnade han Tolvsbo för att lära sig hantverket som plåtsmed, ett yrke som krävde enorm skicklighet, precision och muskelkraft för att hamra ut det glödande järnet till jämna plåtar.
|
| Mantalsskrivning |
ca 1750 |
Skinnskatteberg, Västmanlands län [4] |
- Familjen och hantverket (Skinnskatteberg, 1750-talet – 1764)
Som fullärd och stark ung smed drog Pehr söderut över länsgränsen till Västmanland och Skinnskatteberg som plåtsmed. Det var här hans vuxna liv på allvar tog fart.
Här träffade han sitt livs kärlek, Kierstin Hansdotter, en jämnårig kvinna född sommaren 1726. De gifte sig och byggde ett hem vid bruket. Livet var strängt och fyllt av sot och värme från ässjan, men familjen växte och frodades. År 1752 föddes deras första son, som fick namnet Hans efter sin farfar masmästaren. Därefter kom barnen i jämn takt: Petter (1754), Anna (1757), Jacob (1759) och lilla Brita Stina (ca 1764).
Pehr hade nu blivit en etablerad och erkänt duktig plåtsmed. Ryktet om de skickliga bergslagssmederna spred sig söderut, till landskap som ville bygga upp sin egen bruksindustri. Och Pehr var redo för ett äventyr.
|
| Mantalsskrivning |
1762 |
Tolvsbo, Söderbärke, Kopparbergs län [3] |
- Mellanlandningen och uppbrottet till Garphyttan (1762–1764)
När Pehrs kontrakt eller anställning vid Skinnskattebergs plåtbruk löpte ut (eller om bruket minskade sin produktion) 1762, stod familjen plötsligt utan fast punkt. Pehr gjorde det som många smeder gjorde i glappen mellan två anställningar: han tog med sig hustrun Kierstin och de fyra små barnen och återvände hem till rötterna i Tolvsbo i Söderbärke.
Där fick de husrum hos Pehrs bror, Hans Hansson, som nu hade tagit över fädernegården efter deras far masmästaren. Hans vistelse i barndomshemmet var dock bara en tillfällig mellanlandning innan han lämnade för nytt arbete.
|
| Mantalsskrivning |
1764 |
Garphyttan, Tysslinge, Örebro län [3, 5] |
- Redan senare samma år, 1764, fick han napp och familjen bröt upp från Tolvsbo för att flytta tvärs över landskapsgränsen till Närke och Garphyttans bruk. Det är här, vid det stora bruket, som något avgörande händer. Kanske för att skilja sig från alla andra "Hanssöner" och för att visa stolthet över sitt ursprung, antar han namnet Söderberg (förmodligen efter Söderbärke). För första gången ser vi namnet i kyrkböckerna. Det är inte längre bara Pehr Hansson som söker arbete – det är den professionella plåtsmeden Söderberg. Men Garphyttan visade sig också vara en kortvarig anhalt, för i september 1765 packade den kringresande smedsfamiljen sina tillhörigheter och styrde kosan mot Västergötland och Fröjered för att bli Mäster Söderberg.
|
| Mantalsskrivning |
Sep 1765 |
Annefors, Fröjered, Skaraborgs län [6, 7, 8, 9] |
- Pionjären tar sitt namn (Annefors bruk, Fröjered, 1764 – ca 1772)
Senvintern eller våren 1764/1765 kom erbjudandet som skulle förändra familjens liv. Det nyanlagda Annefors bruk i Västergötland hade precis fått privilegier för att starta ett stort plåtsmide. De behövde expertis från Bergslagen, och förmodligen värvade de Pehr.
Tiden i Fröjered var en period av nybyggaranda, men den kantades av stor sorg. Mitt i den smällkalla vintern i januari 1766, bara månader efter att de anlänt, insjuknade den äldste sonen Hans i "huvud- och bröstvärk". Han dog, knappa 14 år gammal. Det var ett fruktansvärt slag för familjen. Men Mäster Söderberg och hans hustru Kierstin kämpade vidare. Sönerna Petter och Jacob började nu växa till sig och tillbringade allt mer tid nere vid hammaren med sin far.
|
| Mantalsskrivning |
ca 1773 |
Källefall, Daretorp, Skaraborgs län [10, 11, 12, 13, 14] |
- Den sista smedjan (Källefalls bruk, Daretorp, ca 1773 – 1778)
Ett skickligt rykte reser snabbt. Omkring 1772/1773 anlades ytterligare en plåthammare i Västergötland, denna gång vid Källefalls bruk i Daretorps socken. Återigen kallades Mäster Söderberg in.
Familjen flyttade till Källefall, och nu hade Pehr inte längre bara småpojkar till hjälp. Smedjan blev ett riktigt familjeföretag. Vid kniphammaren stod nu den åldrande men erfarne mästaren Pehr, flankerad av sina starka söner Petter och Jacob, och till och med en lärogosse vid namn Jonas. Hemma i stugan styrde "Tub" (hustru Kierstin) och dottern Anna över hushållet för att se till att de hårt arbetande smederna hade mat på bordet.
Pehr fick uppleva glädjen i att se sina söner bli fullfjädrade skattebetalande män och ta över hantverket. Men smedsyrket slet hårt på kroppen. År 1778, efter ett helt liv framför den heta ässjan, drabbades Pehr av en svår inre blödning (invärtes blinda gyllenådern). Han avled på Källefalls bruk, 54 år gammal. Efter hans död står hustrun Kerstin listad som utfattig.
|
| Död |
13 Aug 1778 |
Daretorp, Skaraborgs län [15] |
| Orsak: Blinda gyllenådern |
- Gyllenåder var 1700- och 1800-talets medicinska term för hemorrojder. Namnet kommer från en gammal (och bisarr) läkaridé om att blödningar från ändtarmen rullade ut "gyllene" eller renande blod som skyddade kroppen mot andra sjukdomar. Att den var "blind" innebar att den inte syntes på utsidan, och "invärtes" betyder att blödningen skedde inuti kroppen. I själva verket dog han med stor sannolikhet av ex. massivt inre blödande magsår, brustna åderbråck i matstrupen eller extremt svåra inre blödningar i mag-tarmkanalen. Bristen på blod och den inre chocken blev förmodligen hans död.
|
| Bouppteckning |
16 Okt 1779 |
Dimbo häradsrätt [16] |
| Sysselsättning |
|
| Person-ID |
I12433 |
Andreas släktträd |
| Senast ändrad |
21 Apr 2026 |